Jag är uppväxt med att cykla, överallt. Redan när jag gick i fjärde klass så tog jag cykeln till skolan och det var i alla fall 2 km. Sen bara fortsatte det och något senare hade vi flyttat och då hade jag istället nästan 5 km till skolan. Vi hade inte längre någon bil så jag fick helt enkelt ta mig fram på cykel. Visst gick det bussar men det var nog aldrig något alternativ, varför vet jag faktiskt inte.
Det gick väldigt många år då cykeln var min trogna följeslagare och jag hade länge svårt att se mig själv med bil och jag hade ingen längtan efter det heller. Tack vare min kloka och väldigt snälla far så tog jag i alla fall körkort men det var inte förrän jag träffade maken som jag lärde mig köra bil på riktigt. Inte för att han lärde mig men för att han hade tillgång till en bil, vilket betydde att jag för första gången kunde köra bil lite mer kontinuerligt.
Samma dag som lill-tjejen kom till världen köpte jag min första bil, eller nja, jag och maken köpte den men den står i mitt namn. Jag som tills dess hade sagt att jag skulle skaffa bil först när jag blev vuxen. Men att föda barn och att köpa bil är väl båda saker som platsar på vuxenlistan, eller?
De senaste två åren har jag kört mer bil än någonsin, på grund av lång pendling till jobbet. Jag kan inte säga att jag gillar det men jag har vant mig vid det och jag har hittat sätt att ta till vara på tiden i bilen på ett bra sätt. Antingen genom att ringa familj och vänner eller att lyssna på spännande podcasts. Jag måste dock säga att jag gärna hade kunnat cykla till jobbet istället, eller kanske till och med gå, för att få mer vardagsmotion helt enkelt. Sen hör det ju även saken till att vi har flyttat en bit utanför stan vilket gör att det blir betydligt krångligare att ta sig fram med lokaltrafiken.
Vart vill jag då komma med detta? Jo, eftersom vi har varit utan bil ett par veckor så har jag verkligen lärt mig att uppskatta just bilen som färdmedel. Buss och tåg i all ära, men ibland tar det ju en evinnerlig tid och innefattar nästan alltid byte med väntetider, för att inte tala om den icke befintliga ACn i vissa bussar. Och den där vardagsmotionen, ja den är inte alltid så kul i stekande sol med en fullastad barnvagn. Idag var vi äntligen och hämtade bilen och jag njöt av färden hem. Svalt och skönt, och snabbt gick det, så vi fick tid över till roligare saker. Tänk att jag skulle bli bilfräls!
Flygande hälsningar /Nellie