Att känna utan att värdera

De senast dagarna har känslorna svallat och jag har varit i allt annat än balans. Det började i måndags när det visade sig att lillasyster inte växer som hon ska, att hon får inte tillräckligt med mat. Som ammande mamma känns detta tungt även om jag hade det på känn redan innan jag lade henne på vågen. Vi hade nämligen en liknande situation med storasyster för tre år sedan när hon var i samma ålder som hennes lillasyster är nu. Skillnaden denna gången är att jag varit så glad över att det gått att amma redan från början utan större problem. Så var det inte förra gången, då var det kämpigt från dag ett och efter fyra månader orkade jag inte mer och började flaskmata helt och hållet. Även då kändes det som ett nederlag. Denna gången hoppades jag att det skulle fungera bättre och det har det gjort, men tydligen inte tillräckligt bra i alla fall.

Frustrationen är svårhanterad när mjölken sprutar men bebisen bara fortsätter skrika, och inte vill äta, trots att det är hög tid enligt schemat (dvs mata varannan timme). Då är det svårt att inte skuldbelägga sig själv. För mig handlar det helt klart om min känsla av misslyckande. Att jag som mamma inte kan ge mitt barn tillräckligt med mat. Det känns misslyckat. Jag känner mig misslyckad, och ledsen. Jag försöker att låta mig själv vara ledsen utan att lägga någon värdering i det. Att låta tårarna komma, acceptera läget och välja väg framåt.

Det är här yogan kommer in i bilden. Den hjälper mig att se saker från ett annat perspektiv. När jag sätter mig på mattan, eller i soffan för den delen, och blundar, och andas, då känns det lite lättare, inte bättre men lättare. Jag känner mig trygg i mina känslor och i mina val och jag får kraft att göra det som känns rätt för mig, och i detta fallet, mitt barn. Jag valde bort det instinktiva beteendet att sätta på TVn för att distrahera mig själv och flytta fokus till något annat. Istället lät jag tystnaden tala och gav mig själv lite lugn och ro. I tystheten och avsaknaden av brus så kände jag hur kraften kom tillbaka. Jag kunde återhämta mig, komma till ro med situationen och ladda om. Yoga, när den är som bäst.

Jag och lillasyster kommer försöka öka på hullet (på henne alltså, inte på mig) genom att öka måltidstillfällena så mycket det bara går och se om det räcker. Visar det sig att det inte gör det så tar vi hjälp av väl beprövad flaskmatning och mjölkersättning. Jag har absolut inget emot mjölkersättning. Tvärtom! Der ät fantastiskt att det finns så bra alternativ och det finns ju till och med vissa fördelar med det om det nu blir så. Men jag hoppas ändå att vi lyckas vända trenden för jag vill verkligen få det att fungera.