Under trädgårdsarbetet idag så fick jag en uppenbarelse. Nej, inte en religiös sådan men nästan. Jag har ju många gånger pratat om hur svårt jag tycker att det är med konkreta mål och att jag inte är så intresserad av att prestera snygga tider på tävlingar och idag så slog det mig varför jag tränar. Jag vill att min kropp ska klara av saker som att bära barn och matkassar, och att släpa på stora jordsäckar, och att kunna stå och rensa ogräs utan att det känns som om ryggen ska gå av. Sådana vardagliga saker vill jag kunna göra utan allt för stor ansträngning eller påfrestning. Det är i första hand därför jag tränar.
Erika (som jag träffade i Stockholm för ett tag sedan) skrev om detta för någon dag sedan på Topphälsas blogg och jag inser att det har legat och mognat i mitt bakhuvud sedan dess. Tänk att vissa saker ligger och gror och plötsligt när man minst anar det så kommer svaret. Jag brukar säga att trädgårdsarbete är som meditation för mig och det verkar ju stämma. Metodiskt och enformigt arbete ute i naturen som inte kräver så mycket tankeverksamhet men ändå visst fokus. Frågan som hon ställde (som hon i sin tur fått via en vän) var:
Idag blev det uppenbart för mig vad mitt svar är på frågan. Jag gillar min kropp och därför vill jag ge den bäste möjliga näring och aktivitet som den mår bra av. Ibland innebär det att pressa den lite så att den utvecklas och ibland behöver den vila för att återhämta sig.
Flygande hälsningar /Nellie
Jag är enig med dig Nellie, jag tränar för att orka och jag tränar för att jag gillar min kropp.
För mig finns det dock en ytterligare, minst lika viktig, dimension – att det är själva träningstillfällena i sig som gör att jag orkar vardagen bättre och ger mig en stark kropp som inte begränsar mig.
Jag älskar själva träningstillfället och dess "här och nu" effekt som den har på mig! Träningen får mig att landa "här och nu" och bidrar till mina sinnesintryck förstärks – syn, dofter, ljud och andra känslor kommer fram och fyller på energi – vilket gör mig lycklig och harmonisk!