Gofika

Efter ett dygn i sjukhussängen längtar jag efter riktig mat och att röra på kroppen, dock med viss försiktighet. Det låter kanske inte så mycket med ett dygn på sjukhuset och i jämförelse med många andra svårt sjuka människor så är det snudd på banalt men jag är så rastlös och jag klättrar på väggarna redan efter några timmar. Det är också med blandade känslor jag har blindtarmen med mig hem. Självklart vill jag inte bli opererad i onödan men samtidigt vet jag att när blindtarmen väl har börjat spöka så kan det bli långdraget, så en del av mig ville bli av med den nu när jag ändå fastat så länge och var redo för operation. Ja, det blev visst en 6:1-vecka för mig. 🙂