Nu har jag sovit och känner mig redo att fortsätta de något flummiga reflektionerna från gårdagen, där jag kom fram till att jag nog är en realist. Jag skulle dock själv säga att jag är en ”positiv realist” med motiveringen att jag ser fler möjlighet än hinder. Och även om jag uppmärksammar potentiella hinder så låter jag (oftast) inte de hindra mig. För mig handlar det om att våga prova nya saker och att det är ok att inte lyckas med allt. Jag tänker ofta precis som Pippi och det tycker i alla fall jag är positivt.
Det har jag aldrig provat tidigare, så det klarar jag helt säkert!
(Pippi Långstrump)
Vad är det värsta som kan hända? Det är ju pessimistens scenario, worst case. Men om jag inte tror att det kommer hända utan bara reflekterar över vad det skulle innebära för att inse att jag har mer att vinna än förlora så blir det ju positivt, dvs det är positivt att jag gör något som jag vill men som verkar läskigt.
Det är här som min positiva syn på pessimisten kommer in, att jag tycker att det är bra att inte bara tänka ”positivt” alltid. Jag tror också att så kallat ”kritiskt tänkande”lätt kan förväxlas med negativitet men även här vill jag opponera mig (såklart). Om många positiva hejar på varandra så kan de skena iväg om ingen ”tänker efter” och funderar på rimligheten i det som planeras. Det finns dock en hel drös med exempel på hur många har lyckas med saker som egentligen inte är ”rimliga” att klara av genom att just undvika realistiska tankar. Cas & Jonsey som jag skrev om för ett tag sedan, de som rundade Sydpolen till fots helt på egen hand, är exempel på just detta. Jag är kluven, helt klart. Kanske är det så att detta resonemang bara visar på att jag skulle kunna vara lite mer positiv, optimistiskt, eller vad vi ni ska kalla det.
Flygande hälsningar /Nellie